Missa inte exklusiva rabatter, nyheter, artiklar och kampanjer som alla våra nyhetsbrevsprenumeranter får njuta av varje månad. Om du anmäler dig nu får du också 10% rabatt på ditt första köp!
Läckande tarm och autoimmunitet: En invecklad balans i individens hälsa och det sjuka tillståndet
Skador på vävnaden och förstörelse av funktioner karakteriserar autoimmuna syndrom. Denna artikel fokuserar på läckande tarmsyndrom och hur det stimulerar autoimmun patogenes. Lymfoid vävnad som vanligtvis förknippas med tarmen, tillsammans med det neuroendokrina nätverket, samarbetar med tarmepitelväggen, med dess paracellulära täta korsningar/fogar (tight junctions) för att upprätthålla balansen, toleransen och motståndet mot främmande och skadliga ämnen. Den fysiologiska regulatorn av paracellulära täta korsningar spelar en viktig roll för att överföra makromolekyler över tarmbarriären och därigenom upprätthålla jämnvikt i immunsvaret. Ett nytt paradigm har förklarat komplikationerna med sjukdomsutveckling och föreslagit att processerna kan förhindras om interaktionen mellan den genetiska faktorn och miljöorsakerna hindras genom att återinföra tarmväggsfunktionen.
Mag-tarmkanalens (GI) epitel representerar den största ytan som utgör ett gränssnitt mellan människan och den yttre miljön. Lumen i tarmen som hyser biljoner mikrobiella invånare spelar en viktig roll i matsmältningen och påverkar immunsystemet. Den enastående anatomiska arkitekturen hos GI finjusterar processer som absorption och matsmältning, neuroendokrina nätverk och immunologisk balans. Trots att den är i kontinuerlig interaktion med olika livsmedelsburna patogener och antigener, kontrollerar GI-väggen mycket effektivt invasion av mikroorganismer och andra molekyler genom sitt paracellulära utrymme och därigenom bibehåller dess förmåga till tarmpermeabilitet. Överföringen av makromolekyler styrs huvudsakligen av epitelets paracellulära permeabilitet, vars reglering är beroende av de anpassade intercellulära täta korsningarna (tight junctions). Ett snabbt ökande antal sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, rapporteras på grund av förändringar i tarmpermeabiliteten i förhållande till förändringar i de täta korsningarna (tight junctions). Förändringen i permeabilitet i mag-tarmkanalens epitelvägg skapar en enkel passage för bakterier och de ämnen som de producerar från lumen in i blodomloppet (s.k. läckande tarm), vilket framkallar immunsvar. Studier har väl dokumenterat autoimmuna sjukdomar som uppstår på grund av det underliggande fenomenala problemet med läckande tarm.
Autoimmuna sjukdomar, när immunsystemet felaktigt angriper den egna vävnaden, beror på att vissa människor har ett starkt och aktivt immunsystem som ofta är bra på att bekämpa virus och bakterier. Den gör dock det till priset av att immunsystemet ibland också angriper den egna kroppen. En kombination av autoimmuna sjukdomar och läckande tarm uppstår som en kritisk situation där läckage av patogener i kroppssystemet resulterar i autoimmunitet. Att bibehålla en frisk tarm är oerhört viktigt för att förebygga autoimmuna sjukdomar. Denna artikel fokuserar på förhållandet mellan läckande tarm och autoimmuna sjukdomar, orsaker till läckande tarm och faktorer som bidrar till läkning av läckande tarm.
Det encelliga skiktet av epitelceller i tarmväggen fungerar som en barriär som skiljer värdkroppen (människan) från den yttre miljön. Regleringen av en funktionell barriär upprätthålls av tarmepitelceller. Tarmväggen med epitelcellerna visar unika intercellulära anslutningar som möjliggör närings- och vätskeabsorption; Det förhindrar emellertid överföring av oönskade mikrober eller antigener till den underliggande vävnaden.
Väggen av epitelceller bildar en barriär mellan värdkroppen och tarmens lumen med bakterier. De funktionella barriärcellerna hålls samman av många täta korsningsproteiner som hindrar bakteriernas inträde. Slemhinnan fungerar som ett förstahandsförsvar som förhindrar kontakt mellan tarmmikrobiom och tarmepitelceller. Immuncellernas roll mot infektion upprätthåller vidare homeostasen i tarmepitelbarriären.
Mucin, ett glykosylerat polymerprotein i slemhinnan, spelar också en viktig roll för att fånga patogener och därigenom förhindra mikrobiell kolonisering. Frånvaron av ett mucinskikt eller ett stört mucinskikt har visat sig öka risken för tarminflammation. Zonulin är ett ämne som reglerar de täta fogarna (tight junctions) i förhållande till vätska och makromolekylär rörelse och utbyte av leukocyter mellan tarmens lumen och blodomloppet (genom att öka tarmpermeabiliteten). En tunntarm som är utsatt för enteriska bakterier utsöndrar zonulin. Zonulins roll för att visa medfödd immunitet kan representera en defensiv mekanism som hämmar mikroorganismer som koloniserar tunntarmen.
En mer förenklad förklaring av läckande tarm:
Tarmväggens celler är kopplade till varandra med länkar av proteiner som kallas täta fogar (tight junctions). Detta band av celler blir till en sammanhållen matta vilket gör tarmväggen ogenomsläpplig för vätska, större molekyler, joner och bakterier. Ibland har tarmväggen behov av att öppna sig och därför är de täta fogarna inte helt fasta. De täta fogarna påverkas av en mängd signaler från ditt nervsystem, dina hormoner och ditt immunförsvar. Det är detta som kallas för barriärfunktionen. Barriärfunktionen skyddas av flera faktorer, som exempelvis hälsosamma bakterier i tarmen. Vissa bakterier har en stabiliserande effekt på tarmen medan andra har en effekt på just barriärfunktionen.
Tarmväggen fungerar således som en selektiv barriär, som ser till att skilja mellan de ämnen som får komma in i kroppen och de ämnen som inte får det. Tunntarmens celler måste kunna skilja mellan fettsyror, mineraler, aminosyror och kolhydrater för att kunna absorbera dem. Samtidigt måste den hålla bakterier, miljögifter, tungmetaller och osmältbara delar av kosten utanför.
Systemet kan dock luras. Det innebär att stress, allergier, intoleranser, bakterier, alkohol, antibiotika och näringsbrist kan bryta upp de täta fogarna och bidra till läckande tarm (intestinal permeabilitet eller ökad genomsläpplighet). När detta sker uppstår en aktivering av immunförsvaret, vilket i sin tur kan leda till inflammation och en lång rad symtom.
Orsaken till läckande tarm inkluderar långvarig kontakt med en miljöförorening, överkonsumtion av alkoholhaltiga drycker och ohälsosamma matval. Mental stress under en längre period hämmar immunsystemets förmåga att reagera snabbt och saktar ner dess förmåga att läka. Blodflödet till matsmältningsorganen minskar och det finns en ökning av genereringen av toxiska metaboliter som orsakar en permanent uppskjutning av den nödvändiga reparationsrutinen. Immunsystemet svarar på många ställen samtidigt, och de delar av kroppen som ligger långt ifrån tarmsystemet påverkas lätt.
Människans mag- och tarmkanal består av en extraordinär kemisk sammansättning och en tjock mikrobiell atmosfär, som påverkar immunreaktionerna hos värdceller och exciterar ett rikt medium av effektormekanismer som är involverade i medfödda och förvärvade immunsvar. Eventuella störningar i den strukturella dynamiken i det mikrobiella samhället och deras funktioner i tarmkanalen (kallad dysbios) blir också en orsak till läckande tarmtillstånd och i slutändan förekomsten av autoimmuna sjukdomar. Mikrobiella invånare i mag-tarmkanalen är unika när det gäller att forma värdens immunitet och reglera ämnesomsättningen. Nyligen studerad data specificerar en allvarlig roll av tarmmikrobiota associerad med autoimmuna sjukdomar. Många Candida spp. som når slemhinnan i mag- och tarmväggen orsakar kollaps av epitelet som kantar mag- och tarmkanalen.
Dessutom stör Salmonella sp., Giardia sp., Yersinia sp., Helicobacter pylori, Blastocystis hominider, Shigella sp. och andra patogena mikrober tarmväggen och orsakar därmed gastrointestinala problem.
Matsmältningssjukdomar eller leverskador har förstärkt benägenheten för läckande tarmtillstånd. Drycker har få näringsämnen men tar flera näringsämnen att metabolisera. De mest anmärkningsvärda av dessa näringsämnen är B-komplex vitaminer. Som en del av ämnesomsättningen i levern bryts föroreningarna antingen ner eller lagras av kroppen. Överkonsumtion av drycker sätter stress på levern, vilket stör matsmältningsförmågan och skadar mag-och tarmkanalen. Mat med lite fibrer ökar transittiden, vilket ökar exponeringen för skadliga biprodukter från matsmältningen som orsakar irritation i tarmslemhinnan. Dessutom innehåller bearbetade livsmedel många tillsatser som kan främja inflammation i mag-tarmkanalen. Icke-steroida läkemedel med acetylsalicylsyra förstör tarmväggen, vilket tillåter mikrober, matpartiklar som inte är helt smälta och föroreningar att passera in i blodomloppet. P-piller och steroider bildar också gynnsamma förutsättningar för svampnäring, som orsakar skador på slemhinnan. Kemoterapi och strålbehandlingar stör avsevärt balansen i GI-väggen. Dessutom kan känslighet för vissa livsmedel och miljön leda till utvecklingen av läckande tarmsyndrom.
I början av 1860-talet trodde man att mikrobiell förgiftning av tarmen var en viktig orsak till systemiska sjukdomar och psykiska störningar, och i många årtionden var forskare överens. Moderna studier validerar detta genom att illustrera att mikroflora som känns igen av vissa receptorer är avgörande för att främja multiplicering av epitelcellerna. Därför påskyndar det läkningen av ytepitelet efter att ha skadats och hindrar inflammation. Denna receptor signalering är kritiskt avgörande för att skydda mot patogen irritation och för att främja toleranta förhållanden mot kommensalism (samlevnad mellan två eller flera arter, där en art (kommensal) drar nytta av den andra utan att skada den men även utan att vara den till nytta.) Tarmmikrobiomet interagerar med värdcellerna under påverkan av ett starkt reglerat immunsystem som involverar mönsterigenkänningsreceptorer (PRR) som TLR och NOD-liknande receptorer (NLR). Stimulering av TLR ökar tarmepitelintegriteten genom translokation av det täta korsningsproteinet zonula occludens-1 (ZO-1) - Zonula occludens-1 ZO-1, även känt som "tight junction protein-1”. En patogen som känns igen av specifika TLR resulterar i flera händelser, inklusive stimulering av NF-κB-signalering som följer en ökning av produktionen av cytokin och T-cellaktivering. T-celler är vita blodkroppar som försvarar kroppen mot sjukdomsframkallande mikroorganismer. Under en virusinfektion lär sig vissa t-celler att känna igen aminosyrasekvenser på viruset. De blir till minnes-t-celler som söker upp och dödar infekterade celler. Träffar man på viruset igen aktiveras dessa t-celler. Cytokiner är en grupp proteiner och peptider vars funktion är att bära kemiska signaler. De fäster sig till specifika receptorer på målcellerna och tillverkas enbart när de behövs. De har många olika sorters målceller. Vissa cytokiner bidrar till immunsystemet, och en del andra stimulerar bildandet av röda och vita blodkroppar.
Slemhinnans struktur är känd för sin naturliga resistens och förmåga att skilja eventuellt patogena bakterier från oförargliga antigener, vilket realiseras via arrangemang av igenkänningsreceptorer. Tarmepitelets permeabilitet har också varit välkänd för att moduleras av mikrobiotan (mikrobiotan är den samling av mikroorganismer – såsom bakterier, svampar och virus – som lever naturligt i mag- och tarmkanalen.) och de ämnen som den tillverkar. Vändningen av läckande tarm genom administrering av probiotika och prebiotika har fått fart under det senaste decenniet. Recensioner bekräftar reversering av läckande tarm av probiotika och prebiotika (som är mat till probiotika) genom förstärkning av tight junction-proteinproduktion. Studier har visat att fermenteringsaktiviteten hos tarmmikrober utövar helande effekter inte bara på tarmepitelets integritet utan också permeabilitet (permeabilitet är ett uttryck som anger hur genomsläppligt ett material är för vätskor och gaser). Dessa ämnen som bakterierna bildar har också visat sig modulera antiinflammatoriska signaler som är nödvändiga för ett adekvat aktivt immunsvar
Tarmen visar olika mikrobiella samhällen i olika delar. Streptococcaceae och Lactobacillaceae befolkar den proximala regionen, medan den distala delen av tunntarmen är hem för Lactobacillaceae, Erysipelotrichaceae och Enterobacteriaceae. Tjocktarmen är bebodd av medlemmar av Bacteriodaceae, Prevotellaceae och Clostridiaceae familjer. Epitelslemhinnan i magen finns Lactobacillaceae och Streptococcaceae. De ämnen som bakterierna tillverkar är också kända för att bli obalanserade under dysbios (obalans i tarmfloran). Termen dysbios används ofta för att beskriva situationen som uppstår när det finns en strukturell eller funktionell förändring i tarmmikrobiotakonfigurationen, vilket stör tarmens homeostas. De infektionsförstörande segmenten av mikrobiotan kan helt och hållet motverkas med inflammationsförsvårande bakterier, vilket förbättrar effekten i tarmväggen i mag- och tarmslemhinnan. Som ytterligare studier visar är reglering av immunsystemet ett sätt att fixa en läckande tarm. Dysbios uppreglerar uttrycket av TLR på antigenpresenterande celler (APC) och stör T-cellbalansen. Rapporter indikerar att dysbios främjar produktionen av neo-antigena determinanter av självproteiner, vilket framkallar autoimmunitet.
Faktorer som bidrar till utvecklingen av läckande tarm och dess förhållande till autoimmuna sjukdomar är kost, genetisk mottaglighet och miljöförhållanden, vilka påverkar bland annat tarmepitelbarriärens integritet. Denna obalans leder till försämrad barriärintegritet och bidrar till flera sjukdomar.
Epitellagret i mag- och tarmslemhinnan fungerar som en barriär mot tarmens luminala innehåll, vilket förhindrar passage av ämnen som kan orsaka skada i människokroppen. Ett brott i epitelbarriären av främmande ämnen från lumen till värden sätter igång en serie händelser som vänder immunsystemet mot värden själv (människan) och därmed presenterar en uppsjö av autoimmuna sjukdomar som typ 1-diabetes (T1D) - typ 1 diabetes beror på bristande insulinproduktion, multipel skleros (MS) - MS är en sjukdom i det centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) - Inflammatorisk tarmsjukdom innefattar: ulcerös kolit, Crohns sjukdom och oklassificerad kolit ("Inflammatory bowel disease unclassified” [IBD-U]), systemisk lupus erythematosus (SLE) - SLE är en kronisk reumatisk systemsjukdom som kännetecknas av inflammation/förstörelse och kan drabba i stort sett alla organ i kroppen. För att nämna några vanliga sjukdomar.
Situationen med nedsatt barriärfunktion i slemhinnan i mag- och tarmkanalen, vilket resulterar i ännu större "hål" i tarmväggen, manifesterar sig i läckande tarm. Således kan ämnen som ursprungligen hindrades från att passera (t.ex. proteiner, gluten, mikrober och livsmedelsantigener) nu bryta igenom vävnaden, vilket resulterar i tarminflammation som kan utlösa en rad autoimmuna sjukdomar som inflammatorisk tarmsjukdom, celiaki (glutenintolerans), autoimmun hepatit, multipel skleros etc. Studier har visat att förekomsten av ämnet zonulin ökar hos personer med autoimmuna sjukdomar. Zonulin, även känd som prehaptoglobin, är en prekursor till haptoglobin och kan påverka permeabiliteten av de täta korsningarna sk. tight junctions i tarmen. Haptoglobin är ett akutfasprotein och koncentrationen stiger vid inflammatorisk reaktion, förhöjda värden kvarstår en till två veckor. Frisättningen av zonulin har varit inblandad i patogenesen av autoimmuna sjukdomar där stimuli är bakterier, både tarmbakterier och patogener, och livsmedelsantigener som gluten.
Under förhållandena med nedsatt tight-junction funktion uppstår ett immunsvar efter antigenstimulering. Immunceller som antigenpresenterande celler (APC), T-celler, T-mördarceller, B-celler och plasmaceller i tarmbarriären aktiveras. Dysbios inducerad av läckande tarm presenterar en inflammatorisk miljö som banar väg för autoimmunitet. Mikrobiell translokation inducerar proinflammatoriska cytokiner* såsom IFN-γ, TNF-α och IL-13.
*När immunförsvaret känner av ovälkomna inkräktare i kroppen, som ett virus eller en bakterie, producerar kroppen cytokiner vars uppgift är att bekämpa inkräktaren. Cytokiner är små proteiner som skickar signaler till cellerna att agera mot viruset eller bakterien.
Här presenterar vi en kort redogörelse för några av de mest kända autoimmuna sjukdomarna som har ett samband med läckande tarmsyndrom med bevis som supportar att läckande tarm orsakar autoimmunitet.
T1D - diabetes typ 1, en autoimmun sjukdom som medieras av självreaktiva T-celler, kännetecknas av förstörelsen av insulinproducerande β-celler i personens bukspottkörtel. GI-tecken (GI förkortning av mag- och tarmkanalen) på diabetes mellitus har i stor utsträckning tillskrivits den förändrade tarmpermeabiliteten sekundärt till autonom neuropati.
Förslag från andra studier tyder dock på att en ökning av permeabiliteten i tarmens fogar (tight junctions) är ansvarig för starten av sjukdomen, och GI-symtom upplevs regelbundet av dessa patienter. Studier i T1D-modeller har bekräftat att förändringar i tarmväggen (i tjocktarmen) hjälper de luminala bakterierna att tränga in i de extraluminala vävnaderna. Denna hypotes förstärks av en klinisk studie utförd på människor och på en diabetisk djurmodell. Rapporter visar att ökad lokal permeabilitet i tarmslemhinnan visade en ökning av proinflammatoriska cytokiner som ledde till ett stört immunsystem. I både human- och djurstudier är gliadin, som fungerar som ett antigen, en utlösande faktor kopplad till autoimmuniteten vid typ 1 Diabetes.
Studier har visat att patogenesen av typ 1 diabetes visar ett förändrat tarmmikrobiom och därmed dysbios. Data visar att tarmbakterier kan påverka förebyggandet av autoimmun diabetes. Läckande tarm-inducerad dysbios orsakar translokation av tarmbakterier till bukspottkörtelns lymfkörtlar, varvid induktion av patogena T-hjälparceller bidrar till diabetes typ 1. Tarmmikroflora visade sig skydda mot utvecklingen av typ 1 diabetes i två djurmodeller. Dessutom, förändrad GI-mikrobiota och användningen av zonulin inhiberare visade sig förbättra manifestationen av diabetes typ 1 i råttmodeller av sjukdomen.
Bortsett från en ökning av permeabiliteten av blod-hjärnbarriären, visade sig patienter med multipel skleros uppvisa en ökad permeabilitet i de intestinala täta fogarna sk. tight junctions. En fjärdedel av patienterna med multipel skleros hade en ökad permeabilitet i tarmväggarna. Patienter med multipel skleros och Crohns sjukdom uppvisar en ökning av antalet perifera B-celler, ett tecken på antigenexponering. Detta förstärker ytterligare föreställningen om redan existerande, genetiska abnormiteter i tunntarmens permeabilitet, med en följaktligen förändrad antigenexponering som ett patogent problem gemensamt för de två sjukdomarna. Bakterieinfektioner tros orsaka multipel skleros, även om tydliga epidemiologiska bevis saknas. Detta supportar uppfattningen att kommensala bakterier bidrar till MS-patogenes. Experimentell autoimmun encefalomyelit (EAE)* tyder på att tarmfloran bidrar till utvecklingen av denna sjukdom, och terapi involverar administrering av probiotika (dvs levande nyttiga bakterier) eller prebiotika (fibrer som stimulerar tillväxten av nyttiga bakterier).
*För att studera patogenesen bakom MS används ofta modellen experimentell autoimmun encefalomyelit (EAE).
IBD, som involverar Crohns sjukdom (CD) och ulcerös kolit (UC), uppstår på grund av defekter i den paracellulära permeabiliteten i mag-och tarmkanalen. Patogenesen (Patogenes är beskrivningen av uppkomst och utveckling av sjukdom, och syftar på vilka mekanismer (till exempel virus, hormonrubbningar) som initierar sjukdomsutvecklingen.) av IBD är multifaktoriell. Under de senaste åren har betydande bevis stöttat teorin att miljömässiga, genetiska och immunologiska faktorer sätter igång det autoimmuna förloppet. Trots detta tyder de flesta bevis på bidraget från ökad gastrisk (magen) permeabilitet till patogenesen av IBD. Vid Crohns sjukdom kommer en ökning av permeabiliteten av tarmepitel före kliniskt återfall, vilket tyder på att en defekt i permeabiliteten är den första händelsen i förekomsten av sjukdomen. Rapporter tyder på att under utvecklingen av IBD visar en defekt tarmbarriär uttrycket av cytokiner, IFN-γ och TNF-α, vilket initierar inflammation. Paradoxalt nog presenterar detta en situation där det störda immunsystemet i tarmvävnaden utlöser ytterligare läckor i luminalväggen. Tillståndet dysbios spelar en viktig roll i patogenesen av IBD.
Bechterews sjukdom beror på en inflammation, framför allt i muskelfästena och lederna. Man får ont, blir trött och stel. Det varierar hur ofta besvären kommer och hur ont man får. Det går inte att bli av med sjukdomen helt, men med behandling kan den bromsas och lindras.
Risken att få Bechterews sjukdom ökar om du har en nära genetisk släkting som har sjukdomen. Det vanligaste är att bli sjuk innan 40 års ålder. Andra namn för Bechterews sjukdom är ankyloserande spondylit och pelvospondylit.
Ankyloserande spondylit (AS) eller Bechterews sjukdom är ett vanligt reumatiskt syndrom som tydligt påverkar unga vuxna. Det kännetecknas av en stel och smärtsam rygg. Sambandet mellan en ökning av tarmarnas permeabilitet och syndromet har tydligt fastställts. Rollen av dysbios i AS har visats genom att visa det aktiva deltagandet av bakterier i modulering av lokala och systemiska immunsvar. Tarmkärlen visade försämring som orsakade en signifikant ökning av zonulin-nivåerna, vilket påverkar de täta fogarna i tarmväggen, som i sin tur genererar en läckande tarm.
Systemisk Lupus Erythematosus (SLE) är en autoimmun inflammatorisk systemsjukdom som kan drabba flera olika organsystem såsom muskeloskeletala system, hud- och slemhinnor, blodbildande organ, njurar, hjärta, lungor, blodkärl och nervsystem.
SLE, en prototypisk multisystem autoimmun sjukdom kännetecknas av ett hyperaktivt immunsvar som orsakar allvarlig och ihållande inflammation. Även om etiologin för SLE är oklar, är olika genetiska och miljömässiga faktorer involverade i förekomsten av sjukdomen. Ökat bakteriellt lipopolysackarid* upptag via tarmlumen främjar utvecklingen och progressionen av SLE. Dysbios inducerad av läckande tarm ökar inflammatorisk makrofagisk aktivitet som skadar vävnaderna i SLE. Förbättring i den kommensala (symbiotiska) tarmmikrobiotan genom kostttillskott av probiotika eller kosttillskott med prebiotika (mat till probiotiska bakterier) förbättrar signifikant förekomsten av sjukdomen.
*Lipopolysackarider (LPS) är molekyler som består av fettsyror (lipider), och sammansatta kolhydrater (polysackarider). De förekommer på gramnegativa bakteriers yta. Immunförsvaret känner igen bakterier med hjälp av LPS, och fri LPS framkallar därför en kraftig immunreaktion. När bakterier dör frigörs stora mängder LPS, och immunreaktionen på detta kan framkalla värre sjukdomssymptom än sjukdomen i sig. Av den anledningen så klassar man traditionellt LPS som toxiner, trots att bakterierna inte producerar LPS i syfte att förgifta sitt värddjur, utan för att bygga upp sin cellvägg.
Många studier har visat att en läckande tarm banar väg för utvecklingen av autoimmuna sjukdomar. Därför förbättrar läkningen av läckande tarm symtomen vid dessa sjukdomar, det är därför viktigt att minska dess förekomst för att förebygga autoimmuna sjukdomar. Processen att läka tarmen har också undersökts, med både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Kortsiktiga åtgärder för att läka tarmen inkluderar att sluta äta livsmedel som är rika på gluten, mejeriprodukter och socker från kosten. Dessutom är råa livsmedel som äts med måtta och konsumtion av te och benbuljong (rik på kollagen) och kosttillskott med kollagen avgörande för att läka en läckande tarm. På lång sikt är det viktigt att upprätthålla en god tarmhälsa för att förebygga autoimmuna sjukdomar. Dessutom bidrar mat eller kosttillskott med prebiotika till att etablera tarmfloran. Således kan införandet av probiotika och prebiotika i den dagliga kosten öka tarmmikrobiomets hälsa genom att minska tarmpermeabiliteten, och läka en läckande tarm.
Behandling med Bacteroides fragilis har visat sig minska patogentranslokationen som ytterligare förbättrar det sjuka tillståndet. Bacteroides fragilis är en del av den normala mikrobiotan av den mänskliga tjocktarmen och är generellt kommensal, men kan orsaka infektion om den förskjuts in i blodomloppet eller omgivande vävnad efter operation, sjukdom eller trauma. B. fragilis roll har övervägande visat sig förändra den mikrobiella floran och förbättra tarmens barriärfunktion. Eftersom de flesta autoimmuna sjukdomar involverar obalans i mikrobiotan och hyperaktivitet i immunsystemet, är systemisk immunmodulering genom en extern tillförsel av substanser som antingen kompletterar intern mikrobiota eller främjar deras spridning möjlig. En sådan åtgärd för att öka kroppens egna mikroflora har uppnåtts med probiotika och prebiotika. Probiotika (dvs frisk mikroflora) och prebiotika (dvs fibrer som främjar proliferationen av probiotika) förbättrar tarmmiljön vid intag, förhindrar kolonisering av patogena mikrober och reglerar immunfunktionen. De minskar permeabiliteten hos tarmslemhinnan och ger som sådana hälsofördelar för människokroppen. Införandet av probiotika (de flesta av laktobacillerna) modulerar tarmmikrobiotan och minskar förekomsten av autoimmuna sjukdomar som IBD och diabetes typ 1. Det vanligaste prebiotiska kosttillskotten som härrör från växter är inulin. Kosttillskott med inulin ökar tillväxten av Bifidobacterium spp., förutom att förbättra glukoshomeostasen. Homeostas handlar om kroppens förmåga att hålla sig stabil i ett visst tillstånd, trots yttre förändringar. Homeostas är därför många gånger livsavgörande.
Autoimmuna sjukdomar påverkas av ärftlighet, miljö, föroreningar och förändrad tarmmikrobiota. Genetisk predisposition, exponering för utlösande miljöfaktorer och skador på tarmväggens funktion, sekundärt till dålig funktion av paracellulära tight junctions, verkar vara avgörande faktorer som presenteras i patogenesen av autoimmuna sjukdomar. Den traditionella modellen för autoimmun patogenes relaterad till en speciell genetisk konstitution och kontakt med miljöutlösare har på senare tid utmanats av införandet av en tredje komponent: skadad GI-funktion. Vid typ 1 diabetes kan gliadin bidra till förlust av magväggsfunktion och kan orsaka autoimmuna reaktioner hos genetiskt benägna personer. Denna nya teori antyder att så fort den autoimmuna processen utlöses så fortsätter den inte automatiskt, utan kan snarare modereras eller till och med omkullkastas genom att hämma det ständiga samspelet mellan den genetiska faktorn och miljön. Eftersom tight junctions är komponenter med nedsatt funktion i denna interaktion, är nya läkningsmetoder inriktade på att återupprätta tarmbarriärfunktionen genom att tillhandahålla uppfinningsrika och outforskade metoder för behandling av dessa sjukdomar. Istället för att behandla symptomen och de sjukdomar som uppstår i samband med en läckande tarm så har studier visat att en kost eller kosttillskott med prebiotika eller probiotika kunnat läka en läckande tarm och sin tur förbättra eller förhindra de symptom eller sjukdomar som kan uppkomma p.g.a. en läckande tarm.
